hällre som en sådan, om än så ofullständig, torde erbjuda det enda sättet att egga till vidare uppgifter.
I Skáldskaparmál förekommer bland benämningar på björnen ordet vetrliði, och vintern nämndes i fornnordisk poetisk omskrifning biarnanôtt[1]. Frågan blir nu, huru lång är björnens softid i idet — »björnnatten» —, eller rättare, huru lång anses denna vara, ty de biologiska fakta hafva för här föreliggande fall intet att betyda mer än på sin höjd såsom en likare, hvilken visar den folkliga uppfattningens oberoende af eller afvikelser från den för dem till grund liggande verkligheten.
Ehuru uppenbarligen icke ens den kände björnjägaren Lloyd undgått att låta folkföreställningar inverka på sin uppfattning af björnens vintersömn, anför jag dock här först hans uppgifter till jämförelse med de följande. Enligt Lloyd drager sig björnen i början eller medlet af november undan till sitt ide och lämnar det »vanligen i medlet af april». Det må äfven tilläggas, att »trovärdiga personer» försäkrat den engelske idrottsmannen, att björnen i idet »ökar sin fetma till februari, vid hvilken tid han åter tros magra».[2] Såväl i den anförda uppgiften om tiden för björnens öfvergifvande af idet som i den om björnens till februari tilltagande fetma och då inträdande afmagring möta vi otvifvelaktigt helt ovederhäftiga folkliga föreställningar, hvilkas innebörd skall belysas af det följande.
Tyvärr hafva de uppgifter, som kommit mig tillhanda om tiden när enligt folktron björnen går i ide, varit ytterst sparsamma. I Nyland anses detta inträffa redan så tidigt som på »Höst-Matts», den 21 september[3], alltså vid höstdagjämningen. »Matts täcker och Matts väcker» lyder ett nyländskt ordspråk, som antyder, att man anser det börja tillfrysa den 21 september och tina upp den 24 februari, »Vår-Matts». Enligt estnisk folktro försvinna alla sommardjur till den 21 september och uppvakna åter den 24 februari.
Denna föreställning gäller dock egentligen krypdjur, såsom insekter, ormar o. s. v., och har knappast urprungligen afsett björnen. Talesättet att björnen går i ide vid »Höst-Matt» har därför påtagligen
