till öfvervägande del en annan orsak. Allmogen är benägen att parallellisera. Om svalan heter det t. ex. allmänt i vårt land, att hon anländer vid korsmässa på våren och försvinner vid korsmässa på hösten. En dylik parallellism föreligger otvifvelaktigt äfven i det nyländska talesättet om björnen, att denne går i ide vid »Höst-Matt» och vänder sig i idet vid »Vår-Matt», och efter all sannolikhet är det denna senare tidsbestämmelse som är den primära och gifvit anledning till den förra alldeles orimliga tidsbestämmelsen, att björnen skulle gå i ide så tidigt som i september. Den 24 februari är nämligen sedan gammalt en viktig kalendarisk bemärkelsedag, till hvilken vi skola återkomma. Af de uppgifter jag vidare erhållit om tiden för björnens uppsökande af idet förskrifva sig två från Härjedalen. Den ena anger tiden till den 14 oktober (Calixtus),[1] den andra till den 16 (Gallus) samma månad.[2] Detta är tiden för ingången af det nordiska vinterhalfåret, hvilket i regel räknades från den 14 oktober till den 14 april. Denna indelning af året i tvenne halfår — fornn. misseri — förekommer regelbundet på de norska kalenderstafvarna och är allmänt känd äfven af den svenska allmogen.
Enligt uppgift från Västerdalarna går björnen i idet vid allhelgonatid,[3] således vid vintermånadens (novembers) ingång i vår almanacka.
Hvad beträffar tiden för björnens utgående ur idet äro alla de uppgifter jag erhållit fullkomligt eniga: det inträffar den 14 april, Tiburtius; alltså vid vinterhalfårets slut och sommarens inträde. »Tiburtius är första sommardag» heter det ännu allmänt i vårt land. De inkomna svaren på denna fråga, hvilka förskrifva sig från Härjedalen[4], Helsingland[5] och Dalarna[3] öfverensstämma således med Lloyds anförda uppgift.
I björnens vintersömn finnes emellertid enligt folktron ännu en tredje viktig tidpunkt, nämligen den, då han »vänder sig i idet». För att hvilan skall verka fullt harmoniskt bör ju detta ombyte af »sofsida» ske midt i vintern, »björnnatten», och enligt allmän folkupp-
