Sida:När vi började 1902.djvu/104

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
80
AUGUST BONDESON.

den oförgätlige medbrodern och ordföranden i den litterära föreningen Balder, Martin Lindgren, sedermera redaktör för Nyaste Förposten, Göteborg, då han för mig berättade:

»Rektorn gaf mig i dag en varning. Han sa’: ’Vet du, Lindgren, det fins ingenting dummare för en skolyngling att befatta sig med än att skrifva poesi. I min ungdom så skref jag också vers. Men när jag blef något äldre, så fann jag, att det var bara dumheter.’

’Det kan jag väl tro’, svarade jag», sa Martin.

Martin Lindgren kom aldrig högre än i 6:te öfra.

Själf blef jag kuggad i studentexamen (april 1876) med en vänlig tillrådan af så väl rektor som klassföreståndare att slå studier ur hågen, alldenstund jag därtill befans obekväm. Ett fattigt allmogebarn kunde bättre använda sin tid genom att öfvergå till näringarna: båda förklarade sig villiga att skaffa mig en hederlig plats.

Men i stället för att antaga detta välvilliga erbjudande och, jag skulle kunna antaga, söka min utkomst i t. ex. en läderhandel, då jag ju kunnat bli i tillfälle att furnera och gynna min käre, gamle far, skomakaren och sadelmakaren i Vessige, fortfor jag att skrifva vers och tog som privatist studentexamen vid samma läroverk i december samma år.

Nu ville jag komma till saken och tala om, hvad min första, äfven på grund af omslagets färg, s. k. gröna bok, innehåller för godt.

Vi börja då med centrallyriken: