min harpa. Alltnog — i dödsförakt sänkte jag mig så djupt som till en mycket lättsinnig jordisk fjäril och hans offer, en hängifven stackars ängsblomma. Sjudande af förtret nedskref jag på rak arm — för resten naivt sensuellt — deras saga, sådan jag skådade den för mina ögon. Och se! på denna omväg hittade jag tillbaka till höjden. Då den öfvergifna blommans skuldbelastade blick slogs upp mot aftonsolen, mötte den nämligen där Guds förlåtande öga. Och så dog hon i frid.
Min häpnad, när jag fann opuset äga både början, kulmen och slut samt på köpet en liten mening, stod ej i rimligt förhållande till mina bländande förväntningar nyss. Ty grufligt enkel, påtaglig och jordiskt klar tedde sig i sanning »En liten blomma». Oaktadt jag frikostigt sirade den ursprungligen nakna stammen med sköna adjektiv — klen ersättning, det insåg jag, men dock en afglans af mitt förlorade skaldeparadis! Det var i alla fall en färdig historia — hvilket sakförhållande underbart läkte såren. Att den var värd trycksvärta föll mig visst icke in. Men ett år efter tog en vän den ur min portfölj och sände till »Förr och Nu». Som tidskriften dock litet därefter afsomnade, kom den nog aldrig in.
Att dikta låg emellertid ej som nu i luften. Flere år gingo innan jag, oemotståndligt drifven att klottra, en natt satte mig upp och skref ihop »Netedalens Älfva». Denna gång hade jag vågat mig så långt som till att indraga människor i min natursymboliska värld. Sköna och romantiska människor med plastiska åthäfvor i förtrollande