omgifningar. På måfå sändes skissen till Göteborgs Handelstidning — jag hade en stilla känsla af att den var vansinnig. Men på denna lyckliga tid fanns nog föga att välja på, och så mottogs mitt alster — med beröm. Nu blef jag säker. Jaså att dikta var icke värre än så. Det syntes mig lätt som att nysa, fordrade blott en viss öfning. Under loppet af några år skref jag också en häpnadsväckande mängd noveller, dels romantiska skärgårdshistorier, där jag sällan nändes att göra vattnet annat än solblankt eller känslorna annat än ädla, och där männen och kvinnorna voro nära släktingar till maskeradbalernas sidenskodda fiskarfröknar och deras sjömän i blanklädershattar och nystärkta blusar af holländskt lärft. — Dels äfventyrsskildringar från Västindien och Spanien — man generade sig ej! — och naturligtvis allegorier.
Lika lätt gick alltsamman, flöt nästan utan ansträngning ur pennan. Så minns jag hurusom en längre roman, tillkommen på »beställning», skrefs utan en rads ändring, ibland hela kapitel under tiden mellan förmiddagens telegrafiska order om: mer manuskript, mer manuskript! — och aftonens post; samt utan att jag den ena dagen visste, hvad papperet den andra dagen skulle fyllas med. Romanen förklarades af sin publik, en populär tidskrifts, för »ytterst spännande». Stundom föreföll mig nog geschäftet otillfredsställande — som att drömma halfvaken. Hur länge kan det fortgå? undrade jag. Skall jag alltid författa just så här, utan svårigheter men —! Jag såg att något
