innersta detta, det tvang till att ändtligen taga ett djupt tag i mitt eget själf.
Sommardagar då solen brände på torra ljungen, vinterkvällar då nordan röt i fjällklofvan, kunde jag vandra af och an, timme efter timme, på backen ofvan fjorden och ständigt dricka mig lika rusig af kargheten och ljuslösheten, af glädjelöshetens och ödslighetens hela tunga fientlighet.
Här var allvar, här var helhet.
Och jag vred mina händer.
Hvad hade jag gifvit ut af min själ? Idel flatskratt — åt intet. Ägde jag då icke annat att gifva?
Se människorna där nere — i deras hvassa ögon lyste samma bleka sken som öfver toppskummet här ute, och som vinden bröt sig mot fjällväggen, så brottades de mot hårda öden. Ett med naturen ur hvilken de framgått, ett i anda, ett i gärning. Deras styrka, deras begränsning, deras öde — allt hvilade på samma grund. Hvad det var stolt! Ur hvad sög jag min näring? Hvar hörde jag hemma i med och mot? På hvad grund ville jag stå eller falla? Hade väl jag lyssnat till några stormar, jag, tills mina kinder hvitnat och läpparna tegat?
Nej — i allt hade jag gripit fäste utom i det enda: min egen natur.
Jag gick där på heden och ropade efter allvarets lidelse.
Och under allt drömde hon sig in i min själ, skärbons bistra saga.
