Hon drömde sig in i sol, hon drömde sig in i storm, och naturen förklarade henne för mig.
Hon blickade med tvenne stora ögon, kärlekens och hatets.
Hatet som var en annan form för kärleken. Det hat utan hvilket jag icke förstod, hur någon vågade säga till lifvet: jag älskar dig.
Hatet mot allt, som hindrade detta folk hvars lif jag delade att lefva som fria människor. Ty den tiden syntes mig intet vara större än att lefva sitt eget öde oförfäradt ut.
⁎
Min ställning de första åren i det lilla kustsamhället var den angenämaste. Jag var oberoende och kunde nästan kallas bortskämd gunstling såväl hos strandbefolkningen som hos de få högre stående. Som ibland händer främlingen från staden i en trång landskrets, ägde jag större frihet än landsens egna barn till att tala och vandla som mig lyste. Jag var lycklig och knöt till och med svärmiska vänskapsband med en och annan af dessa stolta, slutna och lidelsefulla karaktärer. Ehuru våra meningar i lifvets stora frågor oftast skilde sig från hvarandra som olja och vatten, och jag öppet förde mina till torgs, förändrade detta ej ett ögonblick människornas aktningsfulla och hjärtliga sätt. Snarare tycktes min skoningslöshet mot hvad jag ansåg vara brister i samhället, pigga upp dem så till vida att när jag gick tillrätta med det misstänkta
