tapprast från predikstolen, blef händelsen den droppe, som kom min harm att rinna öfver.
Jag satte mig ned och skref i ljungande fart ihop en novell, den första af min hand, som torde få nämnas ärlig diktning.
Det var »Nitälskan» — sorglig i åminnelse.
I själfva verket hade den hvad behandling och uppfattning angår länge spelat i min fantasi. Där hade jag byggt och byggt utan en tanke på mitt personliga förhållande till omgifningen, lycklig endast af att känna ingifvelsen strömma öfver mig på ett nytt och starkt sätt och äggad af att finna diktning nu mycket »svårt». Då figurerna sedan i viss mån kommo att låna denna omgifnings drag, skedde det på god tro — i en grad, som nu förefaller mig rent af barnslig. Ty om jag än verkligen berusades af att mäkta återgifva bilderna som de lefde i mitt artistmedvetande, oberoende af alla hjärtats känslor — det var nu en gång så att min skapande fantasi byggde upp af allt, som kom i dess väg, att den ägde ett öga för sig, som skådade kallt, äfven där hjärtat brann — så tog jag likväl sedan det hela i lugnt öfvervägande och fann saken ställa sig så här:
Jag är skyldig mitt samvete, världen och eder själfva att klämma till på ett sådant sätt, att alla förstå hvad jag menar. Ni gilla denna handling, som rör det allmänna. Ni till och med anse den nödvändig. Nåväl — min tro är, att endast en ful vilja, förfulad genom ett vrängdt sätt att se, kan göra den möjlig. Detta visar jag eder som i en spegel. Finna sig vederbörande träffade — så väl bekomme!
