beklämning grep mig. Jag stannade och undrade, om jag icke borde vända om. Men hvarför? Det vore dåraktigt och löjligt.
Och så gick jag dristigt in i huset.
Kall tystnad hälsade mig. Något dylikt hade aldrig händt. Yr i hufvudet men fortfarande oförmögen att egentligen fatta, satte jag mig ned och öppnade ett samtal om väder och vind. Det ger sig — tänkte jag. Men bortmotad af de knappa svaren, måste jag slutligen gå. En flicka, väninna till min förmodade modell, följde mig utom dörren.
Där brast det löst.
Hon formligen stönade.
»Det är förfärligt!»
»Hvad, hvad?»
»Åh Gud, åh Gud, hvarenda människa vet ju, att det är hon till kropp och själ.»
Detta bokstafligen återgifna yttrande bröt naturligtvis anklagelsens udd. Men därpå tänkte ingen af oss då.
Vi hade ströfvat bortåt landet.
Jag grep hennes arm.
»Det du säger är ju lika förfärligt», sade jag, »är det således sant?! Då måste det näpsas.»
Hon brast i gråt.
»Hvem har gifvit dig rätt att vara vår domare?» ropade hon i raseri. »Hvad har du med oss här att göra? Om vi skulle hitta på saker om dig, hur tror du det skulle smaka? Åh, du falska!»
»Aldrig», afbröt jag förtviflad, »hundra gånger har jag sagt er min mening, ni känna mig ut och in.»
