Sida:När vi började 1902.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105
MIN VÄG TILL DIKTNING.

ansåg mig vidare böra sätta min fot inom deras tröskel. Andra skyndade ur min väg, tydligen rädda att genom visadt deltagande gifva sig sken af att gilla upprorsmakaren. Ett par uppriktiga själar förebrådde mig under tårefloder den ogärning, jag begått. Och så blef det småningom fullständigt tomt omkring mig. Min ställning fastslogs. Mellan mig och byns invånare var verkligen allt slut. Ensam gick jag och ensam kom jag. Min egen tjänstflicka slets mellan tillgifvenhet för mig och fruktan för att mista sitt forna rätt höga anseende som min uppassare. Den käraste vän jag ägt, en af fisklägets döttrar, vid tillfället frånvarande, skref till mig i starkt upprörda ordalag: »För människan kan jag ännu hysa tillgifvenhet, skriftställarinnan afskyr och fruktar jag.» Men en sådan tudelning af känslan har sig ej så lätt. Och jag återsåg henne aldrig.

En dag kom min tjänare inrusande och bad mig gråtande stanna inomhus, emedan folket hade lagt råd om att stena mig.

»De tänka gömma sig i prången och kasta, när fröken går förbi.»

Detta tog mig i hjärtat. I min ringa mån hade jag sökt göra folket godt, där jag kunnat hade jag hjälpt dem i sina bekymmer. Och nu skref jag ju för dem och emot deras fiender. Jag sade flickan det.

Hon hängde med hufvudet.

»Inte kan folket läsa frökens historier. De bättre sätta upp dem.»

Veckorna, som följde, voro mycket mörka. Jag hade endast en välvilligt stämd familj att besöka.

När vi började.14