möjligen inträffande obehagligheter nog skulle bekommit mig illa, beslöt jag att vid återresan stiga utaf vid en närgränsande ångbåtsstation och i segelbåt färdas till bryggan nedanför min gamla bostad. Och så en kväll kom jag obemärkt inseglande på den välbekanta fjorden.
Det hela ingaf mig närmast äckel.
Emellertid stod de morska skärbornas personliga mod ingalunda i jämnhöjd med deras tungors oförskräckthet. Trots att deras vilja tydligen var god, hände mig intet värre än okvädesord och då och då där jag gick gatan fram, kastning af mindre stenar. Aftnarna höll jag mig på allas råd inne, och då jag gick ut, täflade de få sommargästerna, som förgäfves sökt betvinga den upphetsade stämningen, att slå följe. En kväll hade jag ej kunnat motstå lockelsen att begifva mig längre bort. Plötsligen rusade två män ur ett hus och spärrade vägen. Den ene lyfte handen och skrek:
»Nu hjälper henne inte kamraten där. Nu skall hon dansa öfver muren, tills det inte finns ett helt ben i hennes kropp.»
Jag blef med ens lugn och kall.
»Hvad har jag gjort, Caroluson? Berätta mig det, jag vet det ej.»
Mannen stod med näfven knuten och var blek af vrede i ögonen.
»Hon har skämt ut oss för kungen och landet.»
»Säg hvad jag gjort?»
»Hon skrifver och skäller på oss för vårt språk.
