ilade glad öfver det vida hafvet hän emot
främmande kuster. Nog fanns der måhända
ett drag af vikingalynne i ynglingens själ,
hvilket alstrade denna oändliga längtan efter
det osedda, okända, som dolde sig under
horizontens blånande rand. Jag kan dock
säga, att sannerligen icke en enda tanke på
mina sednare lefnadsöden ännu då hade fått
insteg i min själ, eller sysselsatte mina
tankar. Men en varm fosterlandskärlek bodde
der. — Och det var äfven han, som sökte
sig uttryck i den diktsamling, hvilken är
känd under namn af »Svenska Flottans
Minnen». Ehuru alla dess särskilda sånger väl
tyvärr icke kunna sägas, hvarken till form
eller innehåll, vara så originella, som jag då
ansåg och numera skulle önskat, så äro de
likväl åtminstone sprungna ur en ungdomlig
hänförelses friska källåder, och skola, som
sådana, törhända äfven af en kritisk
efterverld med öfverseende kunna betraktas.
Bland de sånger i denna diktsamling, som jag hoppas må komma att äfven af framtida läsare vinna någon mera
