Sida:När vi började 1902.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116
GEORG NORDENSVAN.

författarskap». Äfven nästa pjes fick min med de goda anlagen begåfvade vän tillbaka — det lär ha varit en allvarlig enaktare med modärnt ämne, men om dess innehåll påstår författaren, att han numera ej har minsta aning. Inte brydde han sig heller om att bevara sina manuskript.

Men ett och annat, som borde ha fått stanna i hans låda eller i kakelugnen, gaf han ut i bokform. Det roade honom att skrifva, det gick flytande, och han fick läsa i tidningarna, att han var lofvande. Men nog måste jag förundra mig öfver hans sorglöshet och öfver hans liknöjdhet för framtidens dom.

Hans fel var naturligtvis det, att han ej tog saken på allvar. Hans studier voro riktade åt andra håll. Han målade i akademiens målarskola om förmiddagarna under sex månader af året och tecknade efter lefvande modell om eftermiddagen. Om somrarna satt han, iförd en färgfläckig rock, med paletten på tummen på en äng eller vid en strand eller inuti ett gammalt slott. Han lefde i en munter kamratkrets. Och på lediga stunder låg han i en backe och läste Georg Brandes, Daudet, J. P. Jacobsen och andra — när han inte läste Ibsen förstås.

Detta skede af tillvaron fick sin afslutning med några månaders vistelse i Paris. Han gick där under en innehållsrik vår och såg på lif och konst, försökte också att tänka en smula. Följden blef, att han låste igen färgskrinet — han har sedan aldrig öppnat det. Målarparaplyet gick i arf till en kamrat, och en annan målade en incroyable