kulturcentrum. Skillnaden var blott den, att jag för tjugu år sedan kände motsatsen mellan hufvudstadslifvet och min egen innersta längtan så dunkelt och obestämdt, att jag först långt senare kunde finna ord för, hvad som dock helt säkert redan då rörde sig inom mig.
Af hvad jag företog mig, kan jag dock tämligen säkert se, att jag redan då var densamme, som jag är nu. Knappt hade jag nämligen tillbragt 2½ månad i Stockholm, färrän jag drog mig ut på landet. Jag gjorde ej som mina kamrater och vänner, sökte mig icke sällskap, föreslog ingen att följa mig. Jag packade helt enkelt en dag min kappsäck och flyttade till en ö långt ut i skärgården, där jag inackorderade mig hos ett bondfolk.
Jag hade ett bestämdt mål för denna handling, och så skygg som jag då var att yppa något, hvilket kunde synas ha en anstrykning af sentimentalitet, skulle jag för ingen ha velat vidgå, att jag därjämte drefs af ett inre behof, hvilket var vida starkare än det nyssnämnda målet. Målet, som jag vidgick, var, att jag önskade komma i beröring med den svenske bonden, hvilkens lif jag ville skildra, icke som en drömmare, utan som en vetande. Behofvet, som jag förteg, var, att jag längtade efter ensamheten för att själf kunna växa, längtade att höra min egen tystnad utom och inom mig, som jag gjort, så länge jag kan minnas tillbaka. Ty jag visste redan då, att endast i denna tystnad kan diktens träd, som bullret aflöfvar, ånyo grönska, blomma och sätta frukt.
