Så kom det sig, att min första ensamma sommar blef den, då jag första gången kom i beröring, personlig, nära beröring med allmogens lif. Hur länge jag drömt om att en gång kunna skildra just detta, vet jag ej nu längre. Men jag vet, att när jag tänkte därpå, föreföll mig själfva försöket så svindlande omöjligt. Det gällde att gifva lif åt människors känslor, tankar, drifter och möjligheter, handlingar och drömmar, hvilka voro så vidt skilda från hvad vi andra tänkte, ville och drömde, som hörde vi ej till samma ras. Det gällde att gifva diktens lif åt människor, hvilka stodo naturen närmare och därför också lefde naturligt, mindre kompliceradt än vi. Nu har ju så mycket skrifvits om detta. Den, som är mätt, har nu — åtminstone inom litteraturen — mer än en gång visat sig kunna förstå den, som är hungrig. Men så var det icke då. Då var ett försök att återgifva allmogens lif väl ej nytt, men dock så pass ovanligt, att det syntes begynnaren öfverstiga hans krafter. Och för att kunna försöka, ville han göra allt, underkasta sig allt, och framför allt gå till verket utan förutfattade meningar.
Den lilla byggnad, där jag hela denna sommar bodde, låg vid en insjö i norra delen af Ornön midt emot Dalarö. Dit gick ingen landsväg. För att komma öfver till östra delen af ön måste man gå genom skogen på stigar, hvilka ofta ledde öfver bara klippan. Den enda vägledning, man då hade för att kunna ta sig fram, var spåren, som klackjärnen under årens lopp nött i gråbergen. Rundt
