omkring växte barrskogen låg, och nere i dalen såg man, omgifna af klippor och skog, de små tegar, hvilka — jämte strömmingsfisket — gåfvo familjen dess näring.
Familjen bestod af man, hustru och två barn, två drängar och två pigor. Det synes alltså, som om jag bott i välbärgadt hem. Men så var dock knappast förhållandet. Ty mannen lefde icke som själfsuten bonde på egen gård och grund, utan var en fattig bondarrendator, som hade dryga räntor att betala. Den, som möjligen kan ha intresse af att lära känna familjens inre historia, återfinner den i mina allmogeberättelser i novellen »Ute bland skären».
Men som jag kom in i denna familj, skygg för dem, som af natur och vana voro misstänksamma mot främlingar och framför allt mot dem, hvilka ej tillhörde deras klass, hade jag intet lätt arbete i att komma dem nära och få veta något. Hur detta egentligen till sist lyckades, skulle taga för lång tid att berätta. Den första svårigheten var naturligtvis maten. Med den lust att gå grundligt till väga, som behärskade mig, var det från början min afsikt att bara helt lugnt äta familjens egen kost, och det var blott gummans bestämda afslag, som hindrade mig att äta äfven vid folkets bord ute i köket. Sedermera visade sig detta vara en vis anordning af min förträffliga värdinna. De två första dagarna gick nämligen allt bra. Hvad jag förtärde, minns jag icke. Men redan den tredje yppade sig svårigheter, och den middagen glömmer jag nog aldrig. Den bestod af sur mjölk samt salt
