kött och potatis. Sur mjölk hör till mina älsklingsrätter. Och potatis är ju alltid potatis. Men det salta köttet! Hvarifrån det kommit, och hvaraf det egentligen bestod, är mig omöjligt att säga. Men jag kunde icke svälja det. Jag försökte samvetsgrant, och tuggade af alla krafter. I min förtviflan tog jag fram min konjaksbutelj och sväljde ett par bitar, som när man tar medikamenter. Men det ville inte gå. Jag försökte med ännu en konjak. Men det var och förblef omöjligt. Och med hungern rasande i mina inälfvor gick jag hela eftermiddagen, grubblande på, hur matfrågan skulle lösas.
Den löstes morgonen därpå under ett längre vänskapligt samtal mellan mig och värdinnan så, att jag betalade 50 öre om dagen mera i inackordering, och hon å sin sida lofvade att till middagarna hålla mig med särskild mat. För mig var det en öfverraskning, att detta arrangement icke syntes i ringaste mån såra den goda kvinnan, hvilket jag hela tiden hade fruktat. Tvärtom behandlade hon mig med ett visst medlidsamt öfverseende, nästan som en afslöjad dåre, emedan jag kunnat föreslå något så afvita som jämlikhet mellan herrskap och annat folk i fråga om kost. När jag lämnade henne, kände jag mig både stukad och lättad, och från att dela bondens mat afstod jag med nöje, då jag nu gärna vill vara uppriktig. Men tanken på, att jag ej kunnat, plågade mig i hemlighet länge, både därför att det lärde mig, hur veklig mitt lif, som dock ej alltid varit så lätt, vid så unga år redan gjort mig, samt därför att jag genom denna
