Så gick det till, att jag första gången kom att göra närmare bekantskap med vår landsbefolknings lif, och jag kan säga, att så mycket vet jag mig aldrig på kort tid hafva lärt som under denna sommar ensam i en svensk bondstuga. Hvad jag direkt såg, lärde mig mycket nytt, men ensamheten gjorde mig efter min dåvarande ståndpunkt klar öfver mig själf, och öfver hvad jag ville.
Jag fann — om jag också ej då formulerade det så noga — att hvad litteraturen då sträfvade efter, lösandet af samhällsproblem, formulerandet af samtidens sista ord i tidens frågor, allt detta, hvilket dock som sträfvan hade min obetingade sympati, det var ingenting för mig. Jag fann, att när jag ville gå bondens tillvaro in på lifvet och forma den om till dikt, då hade jag helt enkelt ingen användning för de ståndpunkter, åsikter och teorier, hvilka dittills så lifligt intresserat mig. Ju mera jag vande mig att tänka ensam med mig själf, desto tydligare förnam jag, att inom mig lefde ett annat behof än det att lösa samhällets problem och frågorna för dagen. I olikhet mot ett senare släkte fanns det hos mig i denna känsla alls ingen ironi. Där fanns endast en lugn och samlad förnimmelse af, att min väg var en annan än mina dåvarande litterära vänners, och när jag gjorde mina första försök att skildra bondelifvet, skedde det i medvetandet om, att människan som individ trotsar alla teorier, om man vill förstå henne djupast. Hon har ju själf skapat teorierna och måste väl också därför själf vara ett stycke förmer. Därför kände jag mig,
