när jag skref första delen af »Fattigt folk», som ett slags oppositionsman just gent emot den del af den svenska litteraturen, med hvilken jag eljest kände mig som mest befryndad, och hade jag älskat program, kunde jag i ett företal till boken hafva berättat, hvad jag nu förtäljer som ett af mina lifligaste ungdomsminnen. Jag kunde ha gjort ett nytt program af programlösheten och kanske skapat skola. Gud ske lof, att jag lät bli!
Jag läste mycket denna sommar, men mina tankar rörde sig ständigt om den tendensfria dikten, som jag ville bygga på folklig grund. Så kom i juli månad ett af dessa förfärliga oväder, hvilka så hemskt bryta af våra vackra nordiska somrar. Stormen rasar i dagar, och regnet strömmar ned. Skärgården blir så dyster och mörk, att hjärtat krymper i ens bröst som under de tunga vinteraftnarna, när snön yr emot rutan. Under dessa dagar satte jag mig till skrifbordet. Jag hade ett ämne, som under ett par år redan sysselsatt mig, men som jag aldrig vågat försöka skrifva, emedan jag kände mig sakna den yttre detaljkunskap, utan hvilken ingen berättelse kan få verklighetens lif. Det var »Förbrytare», jag då skref. På tre dagar fullbordade jag den, och under den vinter, som följde, tillkommo de tre öfriga berättelserna i den omnämnda samlingen.
Därmed hade jag tagit det första medvetna steget till att utan bitankar skildra människor för deras egen skull. Vid senare år har jag försökt detsamma äfven utanför allmogelifvet. Men jag vill
