De sistnämnda alstren af min penna voro i min egen smak de mest lyckade. I dem tyckte jag mig ha anslagit en ton, som kunde ha ett visst berättigande att vinna gehör. Den gaf en slags öfverlägsenhet och vikt åt mina ord, som jag antog skulle verka duktigt och imponerande. Och hvad som smickrade mig mer än något beröm var, då det en eller annan gång hände att man gissade min pseudonym dölja en manlig författare. Jag tog det nästan som en kompetensförklaring till att vara med i de skrifvandes leder.
Min första bok, som utkom 1882 på Sigfrid Flodins förlag och utgjordes af dessa samlade skisser kan jag likväl som sagdt icke nu tillmäta någon vidare betydelse. Det var endast skriföfningar som haft sin nytta för mig själf, såsom lämpliga att mjuka upp handen och forma stilen. Och jag vågar icke säga att jag framkommit med något som haft ett djupare kändt, äkta och ursprungligt innehåll förrän jag fyra år senare gaf ut min första roman »Små själar».
Denna bok räknades af en del till den då blomstrande indignationslitteraturen, hvilken upphöjde kvinnan och nedsatte mannen. Men hur någon så kunde bedöma den har alltid varit mig ofattligt.
Den skrefs tvärtom under harm och bedröfvelse öfver den feghet och småaktighet, som så ofta vidhänger den kvinnliga karaktären och öfver de förhållanden, som äro orsaken därtill. Hvar och en, som gjort sig besvär att läsa igenom den borde också ovillkorligen ha sett att titeln åsyftar de
