kvinnliga figurerna, helst som de i ett af samtalen uttryckligen nämnas vid detta föga hedrande namn. Men det är nu en gång så, att om en författarinna målar en romans kvinnliga gestalter aldrig så svarta och endast ger några mörka stänk åt de manliga, förefaller det somliga — gudskelof icke alla — herrar läsare som om man gjort alla kvinnorna till änglar och alla männen till deras motsatser.
Jag tror för öfrigt icke att den nyssnämnda indignationslitteraturen gjorde något starkare intryck på mig. Den hade alltid något främmande för mig liksom alla starka öfverdrifter. Och ännu mindre tror jag att den påverkade mig vid nedskrifvandet af »Små själar». Men hvad jag minns är att lifvet själft med sina omilda grepp dref mig in på de tankar, som utgjorde upprinnelsen till romanens idé och öppnade mina ögon för det likartade i så många andras belägenhet, ehuru skilda omständigheter varierade våra historier. Och af allt detta tillsammans började stoffet att arbeta sig fram.
Det tycks mig som om jag först vid denna tid fullt vaknade upp till insikt om att jag själf borde taga något initiativ för att dana min framtid efter mitt eget sinne och göra mig oberoende af andras hjälpande och riktande händer. Men ju häftigare jag ansattes af denna lust, ju mer den blef till ett behof, ju mer trycktes jag ned af omständigheterna, som nekande uppreste sig omkring mig. Och det var under detta tryck, som jag började känna mig rädd att taga skada till det bästa inom mig. Det var detta, som kom mig att se mig omkring och
