iakttaga andra i liknande lefnadsvillkor, och det var detta, som slutligen satte pennan i min hand.
Och ändå var kanske det tvång hvarunder jag led ett af de lindrigaste. Jag hade alls ingen tyrann öfver mig. Den jag berodde af var endast min gode, ömme far, som blott ytterst sällan gjorde sin vilja gällande öfver andras.
Alltsedan min mors tidiga bortgång hade han varit ensam om att uppfostra sina barn, och han gjorde det kärleksfullt och efter bästa förmåga. Jag fick en, som jag tror det kallas »vårdad» uppfostran. Efter skoltidens slut fortsattes studierna en tid med privatlektioner i språk och musik, dock utan grundlighet i något ämne, och slutligen skickades jag äfven under ett års tid till en prästgård för att inhämta de kunskaper, som för en kvinna äro de viktigaste, insikterna i ett hushålls skötsel.
Min far hade således gjort så stora uppoffringar för min skull, som hans villkor medgåfvo, ja strängt taget kanske större, och säkerligen var han äfven öfvertygad om att ingenting fattades i min uppfostran, och hyste inga farhågor för mina lefnadsutsikter.
Jag minns öfver hufvud taget icke att han yttrat ett ord af bekymmer för sina barns blifvande öden i lifvet. Han var nog säker på att kunna lägga allt till rätta för dem, ty han trodde ju alltid fullt och fast att han i morgon eller i öfvermorgon skulle bli rik genom någon af sina många uppfinningar. Alltid skulle väl åtminstone en af dessa slå igenom, och sedan skulle det för all framtid bli ljust och
