med mannen och ville därför reformera samhället. Men de hade icke sett saken så djupt som jag. Det var icke för någon fåfäng och meningslös likställighet vi skulle kämpa, utan vi skulle göra det för att rädda det stolta och människovärdiga inom oss; vi skulle göra det för att beroendet icke skulle trycka ned oss och ombilda oss till hvad vi nu med rätta så ofta räknas för, små själar.
Jag var öfvertygad om, att hvar och en som läste den boken skulle förnimma som en väckelsens stöt. De unga flickorna skulle känna hvilken fara de löpte. Fäderna och mödrarna skulle inse hvilket ansvar de hade och ge sina döttrar en mera passande uppfostran, så att dessa, då de kände sig behöfva det skulle kunna stå på egna fötter. Och alla andra skulle förstå och besinna att det var högst tänkvärda ord jag hade yttrat. Ja, till och med de mest inbitna motståndarna till kvinnoemancipationen trodde jag skulle afväpnas genom min klara och träffande skildring af kvinnans mest beaktansvärda nöd. Och då boken verkligen kom ut gjorde jag något, som ingen annan än en nybörjare kunnat hitta på i sin oskuldsfulla djärfhet och inbilskhet. Jag skickade ett exemplar till August Strindberg.
Och jag fick äfven svar.
Hur detta lydde kan jag dock tyvärr icke ordagrant relatera, då det olyckligtvis förkommit, men hufvudinnehållet erinrar jag mig lifligt.
Det hade naturligtvis icke kunnat falla honom in att läsa boken. Han hade alls ingen lust att taga
