hvilkens hem den onde själf satt i gungstolen och vaggade, medan hustrun spelade. De kommo som underliga sannsagor från granngården, där skatorna förföljde husmodern, så att hon ej vågade gå utom dörr, från kaptensbostället, där de voro så fattiga, att allting måste lånas, och från den lilla stugan nere vid kyrkan, där det hodde så många unga och gamla flickor, som alla blefvo förälskade i den vackre orgelbyggaren.
Ibland kommo de kära äfventyren än handgripligare, så att säga, till gården. Gamla fattiga officerare åkte fram till förstutrappan efter uråldriga hästar i rangliga karrioler. De stannade kvar och gästade i veckotal, och om kvällarna, då toddyn hade satt mod i dem, började de berätta om den tiden, då de dansade utan strumpor i skorna, för att fötterna skulle synas små, då de brände sitt hår och svärtade sina mustascher. En af dem skröt med det äfventyret, då han sökte återföra en vacker flicka till hennes fästman och blef jagad af vargar på hemfärden, en annan hade varit med om julkalaset, då en vredgad gäst slängde alla järparna i väggen, därför att man inbillat honom, att det var kråkor, en tredje hade sett gubben, som brukade sitta och spela Beethoven vid ett träbord.
Men sagan kunde äfven uppenbara sin närvaro på ett annat sätt. På vinden hängde ett gammalt porträtt af en dam i pudradt hår, och då någon gick förbi henne, måste han ju påminna sig, att det föreställde den vackra grefvedottern, som hade älskat sin brors unge informator och kommit för att se
