tänkte kanske på detta sätt: Eftersom denna förblindade människa ej ser det, som ligger henne närmast för ögonen, så må hon tvingas att resa sin väg. Hon må gå på grå stengator, hon må bo i trånga stadsrum utan annan utsikt än grå husmurar. Hon må gå bland människor, som dölja allt, som finnes egendomligt hos dem, och alla tyckas vara lika hvarandra. Det skall kanske lära henne att se det, som väntar utanför porten till hennes hem, allt det, som lefver och svärmar mellan de räckor af blå kullar, som hon hvarje dag har för ögonen.
Och så en höst, då hon redan var tjugutvå år gammal, for hon upp till Stockholm för att börja studera och på samma gång utbilda sig till lärarinna.
Den unga flickan var snart inne i arbetet. Hon författade ej mer, utan gick upp i läxor och lektioner. Det såg snarast ut, som skulle sagan alldeles förlora henne.
Då hände sig något märkvärdigt denna samma höst, efter att hon hade lefvat ett par månader bland grå gator och husmurar. En förmiddag kom hon gående uppåt Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Nyss förut hade hon öfvervarit en lektion i litteraturhistoria. Den måtte ha handlat om Bellman eller Runeberg, ty hon gick och tänkte på dessa två och på de gestalter, som rörde sig i deras diktning. Hon sade till sig själf, att Runebergs godmodiga krigsbussar och Bellmans sorglösa dryckesbröder var det yppersta material,
