som en diktare kunde ha att röra sig med. Och då på en gång uppstod denna tanke inom henne: Den värld, som du lefvat i nere i Värmland, är väl ej mindre originell än Fredmans eller Fänrik Ståls. Kan du bara lära dig att sköta det, nog har du lika bra stoff att bearbeta som dessa båda.
På detta sätt gick det till, att hon första gången fick syn på sagan. Och i samma ögonblick hon såg den, började marken gunga under henne. Hela långa Malmskillnadsgatan från Hamngatsbacken ända upp till brandstationen häfde sig mot himlen och sjönk ned igen, häfde sig och sjönk. Hon måste stå stilla en god stund, tills gatan kommit till ro, och hon såg förvånad på de förbigående, som gingo så lugna och ej märkte, hvilket under som hade skett.
I denna stund beslöt den unga flickan, att hon skulle skrifva sagan om värmlandskavaljererna, och hon öfvergaf aldrig någonsin tanken på den. Men många och långa år dröjde det, innan beslutet kom till utförande.
För det första hade hon nu kommit in på en ny lefnadsbana, och det fattades henne tid att utföra en större sak. För det andra misslyckades hon alldeles, då hon försökte att skrifva den.
Under dessa år tilldrogo sig dock ständigt händelser, som hjälpte till att forma ut sagan. Under en ferietid satt hon en morgon med sin far vid frukostbordet, och de båda språkade om de gamla tiderna. Då kom han att berätta om en ungdomsbekant, hvilken han beskref som den mest
