grefvinnans vandring öfver Löfvens is och öfversvämningen vid Ekeby.
Nästa eftermiddag författade hon den scen, då den giktbrutne fänriken Rutger von Örneclou sökte resa sig ur sängen för att dansa La cachuca, och den därpå följande kvällen tillkom historien om den gamla fröken, som for åstad för att hälsa på den snåle Brobyprästen.
Nu visste hon säkert, att i denna stil kunde hon skrifva boken, men lika säker var hon därom, att ingen skulle stå ut med att läsa den.
Emellertid läto ej många af kapitlen skrifva sig så i ett andetag. De flesta fordrade långt arbete, och det var blott helt små stunder på eftermiddagarna, som hon kunde ägna åt författarskap. Då hon hade skrifvit en vinter, räknadt från den dag, då hon gifvit sig romantismen i våld, voro vid pass ett dussin kapitel skrifna. Det var att förutse, att hela boken skulle bli färdig om tre eller fyra år.
Det var då på våren 1890, som Idun utsände en inbjudning till pristäflan för noveller på omkring hundra trycksidor.
Detta var en utväg för en saga, som ville bli berättad och komma ut i världen. Det var väl den, som eggade hennes syster att uppmana henne att begagna detta tillfälle. Här fanns nu ändtligen ett sätt att få veta om det skrifna var så alldeles förkastligt. Om det fick priset, var mycket vunnet. Om det ej fick det, stode hon endast på samma ståndpunkt som förut.
Hon hade ingenting emot saken, men hon hade
