tjänstledighet på ett år och skrifva färdig boken. Jag skall skaffa pengar.»
En kvart därefter var hon på väg till seminariets föreståndarinna för att bedja om hennes bistånd att finna en vikarie.
Klockan ett satt hon lyckligen på tåget, men for nu ej längre än ner till Sörmland, där hon ägde goda vänner, som bodde i ett förtjusande hem.
Och så gåfvo de, ingeniör Otto Gumælius och hans hustru, henne gästfrihet därute på landet, arbetsfrid och ro och all god omsorg under nära ett års tid, ända tills boken var färdig.
Hon fick nu ändtligen skrifva från morgon till kväll. Det var den lyckligaste tid hon upplefvat.
Men då sagan till sist var färdig i slutet af sommaren, såg den underlig ut. Den var yr och vild och sanslös, och med sammanhållningen var det ej bättre beställdt, än att alla dess delar alltjämt hade kvar sin gamla lust att fara hvar och en åt sitt håll.
Den blef aldrig någonsin hvad den skulle ha blifvit. Det var dess olycka, att den hade fått gå och vänta så länge på att bli berättad. Om den ej blef tillbörligen tuktad och efterhållen, berodde det mest däraf, att dess författarinna var så alltför lycklig att ändtligen få skrifva den.