Sida:När vi började 1902.djvu/192

156

VERNER V. HEIDENSTAM.

syskon utan var ensam, läste jag ganska mycket, i synnerhet de äldre svenska skalderna, som mangrant funnos samlade på hemmets bokhylla, men också med en viss förkärlek psalmboken och Ruts och Jobs böcker i gamla testamentet. Likväl var jag utpräglad fritänkare, men jag var det lugnt och stilla utan att förvånas öfver att andra tänkte olika. Det var min far, som därvidlag ledde mig genom samtal i dylika ämnen, än under vandringar, än vid fönstret om höstkvällarna, när det blef stjärnljust. Aldrig kan jag vara honom nog tacksam, för att han på det sättet i tid befriade mig från ett förbittrande tvifvel, som annars helt säkert snart skulle ha infunnit sig, och det syntes mig helt naturligt och själfskrifvet, att de religiösa sinnebilderna blott blefvo skönare och större genom att förändras och växa. Romaner roade mig egentligen aldrig på fullt allvar, icke ens Dumas’, och jag var redan ganska gammal, innan jag kunde förmås att arbeta mig igenom den Dickens, som oupphörligt sattes i min hand. Då läste jag hellre rena barnböcker, men äfven där fanns det ett slag af berättelser, som ofta nog syntes mig tråkiga: sagorna om jättar, skogstroll och strömkarlar. Skulle jag närmare förklara saken, så vore det därmed, att dessa fantomer längesedan flyttats ur vår inbillning och blifvit något rent litterärt, blifvit en fullt medveten poetisk arkaism, då däremot den mest tafatta spökhistoria kan hitta ett stöd i vår mörkrädsla och därför ett ögonblick narra inbillningen att tro. Säkert är att för mig hade skogen en helt annan mystik. Jag tyckte,