såsom tanke var aldrig utgångspunkten för någon diktare, — icke ens ett psykologiskt, ännu mindre ett religiöst eller politiskt eller socialt; fröet, hvarur ett diktverk framgått, var alltid en sensation; men ett problem kan eventuellt blifva resultatet, växa fram ur dikten såsom frukten ur blomman.
Den ofta uppställda motsatsen mellan den s. k. l’art pour l’art och en s. k. problemdiktning är godtyckligt konstruerad. Den saknar all grund i det vittra skapandet själft. Det är bara rubriker i ett estetiskt schema. Från synpunkten af ett diktverks organiska tillkomstsätt existerar l’art pour l’art lika litet som någon problemdiktning efter den gängse uppfattningen.
En diktare skapar utaf sensationer.
Det ligger en teori i denna sats; och till denna teori har jag bekänt mig ända ifrån mitt eget första skapande — både som diktare och som kritiker — liksom jag bekänner mig därtill ännu den dag i dag. Men denna teori betecknade återigen blott det gemensamma märket å en stark och ymnig litterär strömning, som bröt opp i nutiden å alla håll och med hvilken jag själf genom min natur hörde samman. Till sitt väsen var denna diktning djupet gent emot ytan, fördjupningen gent emot miliöskildringen, de inre gent emot de utvärtes konflikterna, det mystiska gent emot det rationella, det intuitiva gent emot det antecknade, den inre synen gent emot den utåt riktade iakttagelsen. Dess teknik var baserad på insikten om det intima sammanhanget emellan människan och miliöet, d. v. s. de
