de ena som de andra ha sina sensibilitetspunkter, sina halfmjuka ställen samt ställen, där huden hårdnat eller förbening inträdt. När sensibilitetspunkten träffas, vibrerar genast den personlighetens bas och den jagets innersta omedvetenhetskärna, som Bourget och Ribot beteckna såsom »l’arrière-fonds», »l’animalité primitive», o. s. v.; sensationerna ledas direkt öfver dit, och skapandets akt begynner.
Blott en viss grupp sensationer förmå spela denna roll af primus motor vid den konstnärliga alstringen hos en diktare. Liksom denne i sin egen organism har döda ställen, punkter utan känslighet, finns det äfven inom sensationernas värld hela grupper, å hvilka han öfver hufvud taget icke alls reagerar. Vid sidan af denna sensationernas kvalitet är deras kvantitativa halt en företeelse af stort och egendomligt intresse vid det dikteriska skapandet. Under min studenttid i Lund höll Herman Bang ett föredrag om Turgenjeff, hvari han på sitt suggestiva sätt berörde detta spörsmål; intrycket af hans anförande var så djupt och varaktigt, att det ännu sitter kvar i mig och att tjugu år icke förmått utplåna det. I själfva verket gör sig den utanför stående ingen föreställning om, med hvad för minima intryck — materielt sedt — en diktare kan arbeta. Det är i många fall en för alla utom för diktaren själf osynlig process; en sensation, som ögonblicket rymde, kan fortfara att vibrera inom honom i allt vidare ringar, tills ett diktverk växt fram därur och på en gång står där i hela sin mångfald och realitet såsom ett stycke objektiv värld
