Sida:När vi började 1902.djvu/202

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164
OLA HANSSON.

vara viss om, att ingenting stannar i kontakt med det nya gryet och ingår däri såsom ferment, hvilket ej eger släkttycke med detsamma. Det unga diktarämnet njuter på sätt och vis sig själft i en sådan lektyr; den löser det bundna i honom och efterlemnar i djupet af hans varelse en oro, som halft är smärta och halft njutning och som genom många fina och osynliga kanaler kan utmynna i eget skapande.

För mig kommo de bestämmande litterära intrycken från Danmark och Frankrike. Hvad som låg bakom tidpunkten för dessa intryck var mer vanlig skola; man lärde ett och annat, intresserade sig mer eller mindre lifligt för det ena eller andra; men aftrycket utplånades raskt igen; det blef intet kvar i mig, som lefde med i mitt eget personliga lif såsom människa och diktare. Sådan var den roll, som nästan hela den äldre inhemska svenska vitterheten spelade i min litterära utbildning; när jag försätter mig tillbaka till dessa mina tidigaste ungdomsår och försöker att på den inre återerinringens väg framkalla de befruktande sensationer, jag mottog från böckerna, har jag ovillkorligt framför mig bilden af en färglös himmel med bleka stjärnor. Blott ett par lysa med starkare glans; de bära namnen Stagnelius och Almquist. Helt annorledes djupt och varmt var det eko, hvilket väcktes i min själ af sången från Kalevalas och de tusen sjöarnas land. Den vederhäftiga innerligheten hos Runeberg med dess doft af markblomma och folkvisa och Topelius’ spröda men känsliga versmusik