berörde mig intimt och personligt samt klungo ännu vekt och fulltonigt uti mig inunder de nya intrycken från den moderna danska och franska litteraturen.
Bland mina jämnåriga står jag i största skuld till Herman Bang. Såsom kritiker gaf han i sin »Realism og Realister» och i sin följande frodiga verksamhet — helt psykolog och helt diktare, som han äfven därutinnan förblef — ett mönster och ett ideal, hvilka lågo närmare intill mitt eget sätt att se, uppfatta och bedöma än de som jag fann hos Georg Brandes; och hans »Haablose Slægter», hvarom jag härmed skall tillåta mig fälla det oförnuftiga yttrandet, att det är ett af de i bästa mening ungdomligaste skaldeverk jag känner, ref upp i mig och träffade själfva den punkt, där en människas väsensnerv ligger blottad, brännande som en het tår. I Gustav Esmanns små läckra konstverk funnos några sidor prosa, i hvilka det högsta tekniska var nådt utan att verka såsom teknik och i hvilka han medels en luttrad enkelhet lyckats fånga, hvad hvarje annan blott skulle trott sig kunna gripa genom artistiskt raffinemang — för att misslyckas. Sensationen och dess språkliga hölje voro af samma skära och besjälade art; i form och väsen ett enda genomskinligt helt. I Toppsoes diktning dvaldes jag i två hänseenden gärna. Aldrig kanske har den drömmande och yppiga sjællandska naturen och det tysta och känsliga danska lynnet fått en på samma gång så enkel och så djup tolkning som i »Jason» och höstnovelltrion; det var nationens
