stilist och såsom psykolog lärde han oss framför allt stolthet och aktning för diktarens konst.
Af den samtida franska litteraturens män gåfvo Bourget och Taine mig de starkaste impulserna. Den sammansmältning af subtil analys och skär, något blek poesi, hvilken präglade Bourgets tidigaste romaner, särskildt »Cruelle énigme», berörde min egen skapande fantasi som en befruktande sensation. Hans essays betecknade en till sin metod och sitt väsen lika ny samt fullständigt helgjuten kritik; dess mål var att teckna samtidens psykologi i dess hufvudlagar, och han fann ut dessa genom att uppanalysera några af århundradets markantaste och mest typiska andar och påvisa, hurusom den individuella mångfalden genompyrdes och behärskades af vissa bestämda väsensdrag, hvilka ifrån att först ha varit ett fåtal föregångsmäns och kulturskapares särart numera blifvit det samtida släktets gemensamma arfvedel och dess allmänna fysionomi; den minutiösa analysen resulterade i en klar och prägnant förenkling, som var halft filosofi, halft konst. Och vid sidan af denna med en spetsig pensel och i bleka färger bemålade teckning af vårt eget århundrade byggde Taine sin engelska litteraturens historia med dess djärfva men säkra arkitektur och dess saftiga färgrika målningar och hvari raserna och tidehvarfven drogo oss förbi såsom lefvande, åskådliga individer.
En hufvudplats i denna min ungdomsvärld af litterära sensationer intog Turgenjeff. Hos författaren till »Ur en jägares dagbok» förnam man kanske
