det till del från både publikens, kritikens och teaterdirektörens sida.
Men sedan dess hade tre år gått, och jag hade haft tillfälle att göra bekantskap med en annan spellista än den som upptog Gubben i Bergsbygden, Den resande studenten, Slottet Montenero, Den blodiga nunnan och Arrendator Feldkümmels bröllop. På Oskar Andersons repertoar läste man de kända pjästitlarna: Läkaren, Engelbrekt och hans dalkarlar, Mäster Smith, Världens dom, Hittebarnet, Rika morbror, för att först nämna de svenska, och sedan: Hamlet, Ringaren i Notre Dame, Klostret Castro, Richelieu, Penningen, Elfkullen, Drottning Margaretas sagor, Kung Renés dotter, m. fl. Jag hade öfversatt åtskilligt, läst mycket, sett allt detta från mitt vanliga stamhåll i sufflörluckan, från hvilken man lättare och säkrare än från salongen och kulissen uppfattar både felen och förtjänsterna hos de uppträdande, och djärf som ungdomen är, ansåg jag mig nu tillräckligt mogen för att försöka mig på en verklig komedi, en komedi med karaktärer direkt ur lifvet, med alla tiders aktuella ämne: kärleken och dess konflikter till innehåll, och med en föregifven ond ande som spiritus rector i det halft allvarliga, halft lustiga spelet.
Bland stycken, som förekommo på den Andersonska spellistan, fanns äfven den under denna tid mycket spelade franska komedien: »Hin Ondes memoirer», som öfverallt hvar den gafs slog mycket an på publiken. Jag märkte tydligt att den gamle
frestaren var en mycket värdefull bundsförvant,
