Sida:När vi började 1902.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170
OLA HANSSON.

skänker ynglingen; de stå som en flamma midt i de lättsinnigaste kalas, göra tumultet liksom genomdrucket af ljus, komma själfva materian att glöda och skapa en Gud Dionysos utaf hvarje dum galenpanna.

Det behöfdes ingen skarp blick från kritikens sida för att se att mitt första skapande hade två dominerande ämnessferer: å ena sidan hembygdens, den skånska slättbygdens natur, folket i stugorna och gårdarne, lifvet på äng och mark, å andra sidan den mänskliga naturens svårtillgängliga och svårgripliga omedvetenhetslif. Mitt eget naturel betingade, att bäggedera metamorfoserades till väsen af mig själf samt återspeglades i den lyriska diktens form — än i en oupplöslig sammansmältning, än hvart och ett gestaltadt för sig. »Dikter» bära vittnesbörd därom; och i ännu högre grad »Notturno». För att anknyta till utgångspunkten för denna lilla studie öfver den vittra alstringens psykologi och till den däruti uppställda teorien, kan jag äfven formulera det sagda så: dessa två dominerande ämnessferer gåfvo de två dominerande sensationsgrupper, utaf hvilka mitt första skapande framgick. I »Sensitiva Amorosa» utsöndrade jag därpå ett särskildt species af sensationer — de djupaste, skönaste och farligaste af alla, djupa, farliga och sköna i sin bräcklighet som i sin styrka. Om jag nu efter femton år ville på möjligast populära och lättfattliga sätt uttrycka lifsfilosofien i detta arbete, skulle det lyda ungefär så här: det fins inom kärlekens värld andra problem än svärfars nej och Svavas handske.