»Gomer» sin färla öfver rättfärdiga och orättfärdiga: Han var en man med starkt utpräglade sympatier och antipatier; och han hyste en utpräglad motvilja mot de tidiga timmarna. Alltid kom han för sent, ofta kom han icke alls mellan 7—8. Kom han, var han vid elakt lynne, och då måste någon ha smörj. Han hade sina bestämda syndabockar. De kunde uppföra sig som änglar, det hjälpte icke, Gomers käpp drogs magnetiskt till deras ryggar. Hans gunstlingar kunde däremot ostraffadt begå majestätsbrott.
Jag minns en morgon, då han kallade mig fram till katedern.
»Tag med dig Håkan Sjögren!» kommenderade han. »Slå upp bokstafven B. Nå», han pekade på ett ord, »hvad står där?»
»Baro — dumhufvud!»
»Hvad betyder alltså baron?»
»Dumhufvud!»
Gomer gnuggade sina händer och myste. Han närde nämligen, af någon anledning, ett dödligt hat till en medlärare, som var baron.
Mina ögon hade emellertid fäst sig vid ett annat ord på samma sida:
»Barbo — skäggfisk? Hvad är det?»
»Skäggfisk?» Gomer blef misslynt och röt: »Hvad står du och koxar efter, lilla potatisnäsa!»
Hvartill jag oskuldsfullt genmälde:
»Magistern har en morotnäsa.»
Den var nog egentligen långt mera djupröd, men eufemismen behagade Gomer. Han skrattade så, att tårarne runno:
