som då icke kunde sin läxa! »Köttis» slog hårdt och mattade alltid efter slutet af ryggen, som delinkventen då vanligen sökte skydda med händerna.
Det lektes en morgon i klassen med ett föremål, som slutligen hamnade uppe på kakelugnen. För att få ned leksaken restes en lefvande stege: två pojkar bildade piedestal och på deras axlar klef en tredje. Med ena handen grep han tag i spjället och med den andra trefvade han öfver kakelugnskrönet — tills dörren plötsligt öppnades, och »Köttis» inträdde med olycksbådande uppsyn. Under lekens yra hade nämligen ingen hört, att det ringt! Piedestalen remnade, och pojken, som kommit sig upp på de andras axlar, klamrade sig med båda händerna fast vid spjället. Där hängde han med bakpartiet fritt, och »Köttis» lade icke fingrarna emellan.
Hvilken samling af original! Och listan är långt ifrån fullständig. Vid samma läroverk tjänstgjorde också någon tid en för sin lärdom och kvickhet beryktad klassik, som sedan blef docent vid Lunds universitet. Han andades snus och talade gröt. Han undervisade i grekiska. Till sin yttre människa var han en modern Diogenes, och tunnan var hans kroppshydda. Han använde aldrig käppen mot pojkar, som läste grekiska.
Alla dessa äro döda. Men den lärare vi höllo mest af lefver. Om jag tillåter mig att nämna hans namn, sker det med tacksamhet och vördnad. Det var skolans rektor, d:r N. P. Nilsson. Han undervisade i latin och i grekisk och romersk historia. Han var sträng men god, hade ett vackert
