För några år sedan funnos ännu skröpliga fragment kvar af min Shakespeareska tragedi om Henrik af Plantagenet, drottning Eleonora och Rosamunda. Min arabiska novell »Den siste Abencerragen» (jag visste sannerligen inte då, att en större diktare redan användt denna praktfulla titel!) och min historia om Casimir den Store af Polen, hvilka bägge nedskrefvos i glosböcker, uppehåller jag mig icke närmare vid. Äfven »Hafvets Son», som ännu existerar och om hvilken det kunde vara rätt frestande att berätta en liten, ganska lustig historia, förbigår jag med tystnad. Såvidt jag minns var den mitt sista arbete, innan jag blef konfirmerad. Strax därefter kom jag till Stockholm för att läsa på studentexamen, och under ett par års tid nöjde jag mig verkligen med att bara skrifva krior, bref och dagböcker.
Det var under de allra första åren af 80-talet. Det var en sådan jäsning i luften, att till och med skolflickor kunde märka det. Borta hos en familj, i hvilken jag umgicks, kom jag öfver en af Kjellands första romaner — trots de främmande människorna omkring mig, slök jag boken, ända tills frun i huset välvilligt förebrående föreslog, att »Mathilda ju kunde få den med sig hem». Man hörde talas om Strindberg och »Det Nya Riket», och Brandes’ bok om Ibsen och Björnson föll i mina händer samt väckte hos mig en obändig lust att få göra bekantskap med Skandinaviens och Europas nyaste diktare. För en af mina skolkamrater, hvilken äfven intresserade sig för »sådant», beklagade jag mig
