högljudt öfver att ännu icke känna något till Swinburne — hvilken G. B. prisat — och att aldrig ha sett en bok af Emile Zola. Som bart huggande svärd stodo Gengangere och En Folkefiende i boklådsfönstren, och i hemlighet lånade jag af en kamrat, hvars bror var universitetskamrat med en af våra nyare författare, Gift och Arbejdsfolk. Samtidigt svärmade jag varmt för stilen i Romerska Dagar och sympatiserade passioneradt med Rydbergs försök att »tvätta historiens negerbarn hvitt». Det sista året innan jag blef student var Herman Bang i Stockholm — jag såg hans fotografi i boklådsfönstren samt hörde talas om hans böcker och föredrag, men fick naturligtvis ej tillfälle att höra honom.
Ändtligen blef jag student. Det var på senhösten 1883 och jag var då nitton år.
Efter jul tillbragte jag ett par månader vid universitetet i Lund, hvarest jag hade tillgång till biblioteket och gjorde ännu ytterligare bekantskap med nyare skandinaviska författare. Hittills hade jag alltid mest läst engelska, hvilket språk jag tämligen tidigt lärt behärska och redan älskade på ett sätt som jag aldrig senare lärt mig älska något annat främmande språk, men nu vände jag mig för en tid fullständigt bort från alla mina gamla gudar. Jag törstade efter det nya — det nyaste. Och från den öfvergångsbrygga, vår nya uppspirande unga litteratur bildade, kastade jag mig hufvudstupa med hela min själ in i den stora franska litteraturen.
Min syster skulle fara till en skola i Schweiz,
