Sida:När vi började 1902.djvu/23

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11
MINA FÖRSTA TEATERSTYCKEN.

dumhet nyss förut. Jag brydde mig likväl inte vidare om att byta ord med honom, utan fortsatte min gång ut till kyrkogården, där jag slog mig ner på min vanliga plats ett stycke uppe på landhöjden ofvanför, där man hade den vida, härliga utsikten öfver Sundet och danska landet, och där längre norrut Kattegatt öppnade sig med den blånande synranden borta i fjärran.

Ingen må dock tro att det var i några dödstankar jag satt där! Tvärtom! Aldrig har jag väl känt mig mera lefvande, mera rik och förhoppningsfull än just då. Det finns väl heller icke i hela vårt land en kyrkogård som mindre talar om förgängelse och död än denna, inbäddad som den ligger där i den rikaste vegetation, med den gamla Kärnan därofvanför som intyg om det förflutnas seghet och kraft, och framför sig den stora stråkvägen mellan hafven, på hvilken nutiden spänner sina segel och låter sin ånga förmedla samfärdseln mellan folken. Det är sjudande, rastlöst lif rundt omkring, på land och vatten, i luft och jord, och på grafvarna blomma rosor, surra bin och fladdra fjärilar, som om ingen död funnes till, endast hvila, hvila efter en arbetsdag full af ifver, missräkningar och glädje — allt det som människan behöfver för att lefva ett medvetet lif och slumra in i en välkommen sömn, när arbetsdagen är förbi. —  —

Ett par veckor hade gått, då jag en dag kom in till den unge bokhandlaren vid torget, och af honom fick ett bref under den signatur jag