mig vara bortrest, och gick därpå upp med manuskriptet till Herman Bang, hvars kritiska studier jag läst i Lund.
Med den älskvärda tjänstaktighet, som är Bang egen, mottog han mig, lofvade läsa arbetet vid tillfälle (det var högst ordentligt afskrifvet i en stor högröd stilbok, och jag tror, att Bang efter att ha öfversatt det presentade manuskriptet, som han bad mig om, till en af sina vänner, som samlade på dylikt) samt erbjöd sig att sända mig sin mening skriftligt. Jag behöfver icke säga med hvilken spänning jag sedan hemma på landet afvaktade hans utlåtande, hvilket lät ungefär så här:
»Jeg finder, at De har usædvanlige novellistiske Anlæg, og beder Dem om Tilladelse at oversætte Deres Debutarbejde for ’Nationaltidendes’ Literaturtidende, som jeg har den Ære att redigere».
Detta är i all korthet mitt förstlingsarbetes egentliga tillkomsthistoria. När jag nu genomläser hvad jag här skrifvit, irriterar det mig att jag varit tvungen att så ofta säga »jag», men då det är första gången jag på tryck direkt talar om mig själf har jag ännu ej förvärfvat någon vana att undvika detta förargliga pronomen. Hurudan boken vid det slutliga utgifvandet på svenska blef, kan jag som förf. naturligtvis ej fullt bedöma. Eller rättare sagdt: det kan jag nog, men det höfves mig icke. Om emottagandet i pressen och af publiken vill jag heller icke vidare orda, ehuru det fick det allra största inflytande på min andliga utveckling under de närmast följande åren och äfven — tror jag — på min
