karaktär. Jag tviflar inte på, att dylika, i de högsta samfundsmakters namn gentemot tjugoåriga nybörjare företagna, små kväfnings- och korsfästelseprocesser kunna vara ytterst uppbyggliga såväl för pressens assisterande offerpräster som för den alltid blodtörstiga publiken, men för delinkventen själf är nöjet begripligtvis rätt blandadt, och man har heller icke riktigt lätt för att genast förstå den högsinnade välvilja, som säges diktera alla sådana åtgöranden. Mina hedervärda och utan tvifvel högst samvetsgranna recensenter, förtviflade öfver att se det grundmurade svenska hemmet falla i spillror under en skolflickas svaga och nyckfulla hand, visste icke bättre råd än att angripa mig — som ingen kände! — personligen, och glömde i sin förskräckelse totalt, att arbetets fel kanske dock närmast bort sökas i »un défaut de goût et un vice d’école naturaliste», som deras kloke kollega Sainte-Beuve i liknande fall brukade göra.
Den stackars fröken Berta Funcke fick snart en liten, mycket trotsig syster, som hette Märta och hvilken hade en rätt celeber gudmor, vid namn Chérie d’Haudancourt. Denna gång blef min hjältinna icke blott dömd och hudflängd — hon blef brännmärkt, parterad och kastad för hundarna. Sedan företog jag ännu ett experiment i »naturalistisk» stil, men då var jag redan icke längre själf särdeles upptagen af saken. Jag intresserade mig redan icke stort mera för dessa främmande flickor — »objektivt» skildrade som lösen då var — hvilka ju på det stora och hela icke egentligen angingo
