inga tidningsartiklar i världen slå ihjäl den, och duger den inte — ja, så finns det heller inga spaltinitialer nog mäktiga att kunna hindra den från att efter några få års förlopp vara så glömd som en sten i sjön. Denna orubbliga öfvertygelse gör, att jag alltid med stort sinneslugn motser den s. k. »kritiken» — hvilken icke må förblandas med litteraturhistorien och mera angår förläggaren än egentligen författaren. Jag kan också med stolthet häfda, att jag aldrig någonsin gjort ens ringaste försök att influera på någon kritiker — hur högt jag annars må akta honom. Och efter min mening är väl detta i verkligheten det största aktningsbevis jag kan ge honom! — För resten är jag, sanningen att säga, medan den ena boken recenseras, vanligen så djupt inne i en ny, att jag redan inte bryr mig så fasligt mycket om den gamla. Kan den inte stå för sig själf, så får den falla. Den gjorde mig glädje, så länge jag skref den, och om det finnes människor, hvilka se lifvet och världen ungefär på samma sätt som jag, så ha de kanske någon gång glädje af att läsa den. Hvad i all världen kan jag egentligen begära mera?
Mathilda Malling.
