uppgifvit med adress till Helsingborgs bokhandel. Det var ett stort konvolut och adressen var skrifven med höga, raka bokstäfver i raska färgmättade drag och med några kraftiga slängar vid slutet af orden. Om någonsin ett bref tagits emot med darrande hand, så var det sannerligen detta. Jag stod en lång stund och vägde det i handen, till dess min vän bokhandlaren slutligen kom med ett manande:
»Nå, skall du inte öppna det nu?»
»Jag törs inte», svarade jag, »ty om han säger nej, om han inte vill ha det, hvad ska’ jag då göra?»
»Skrifva något annat, som han vill ha ...», svarade min vän uppmuntrande.
»Det är lätt sagdt, men tror du också att det är så lätt gjordt? Nej, då är det så godt att jag kastar pennan i sjön och mig själf efter. Ty, ser du, det här har jag byggt på, och om nu hela byggnaden ramlar?»
»Så kan du väl använda materialierna till ett nytt bygge! För resten är du dum nu, ty om han inte ville ha det, så hade han väl helt enkelt skickat igen det, i stället för att skrifva ett bref, och det till på köpet ett bref som är långt, att döma efter storleken på konvolutet.»
Medan han talade räckte han mig en knif, och innan han slutat hade jag öppnat konvolutet och tagit ut brefvet, som bestod af tre stora, tätskrifna sidor, dem vi gemensamt läste inne i den lilla bodkammaren innanför boklådan, sedan vi först öfvertygat oss om att under de sista raderna stod
