Sida:När vi började 1902.djvu/240

196

PER HALLSTRÖM.

att finna ut kärnan af verklighet. Och genast jag lärde mig läsa, blef böckernas värld för mig den viktigaste. Jag slukade allt hvad jag kom öfver, och i synnerhet om det var vers, var mig ingenting osmältbart — jag erinrar mig, att jag vid sex års ålder kände mycket djupt för Wilhelm von Brauns salfvelsefulla gammal-syndare-lyrik och fick ögonen fuktade af hans klagan att ha förlorat sin barnarenhet, ehuru det var mig obekant, hur han burit sig åt för att göra det. »Frithiofs Saga» var min förtjusning, i synnerhet den något sentimentala »Återkomsten», och jag kan ännu höra mig deklamera om »lögnen i kvinnoskepnad», utan att jag för resten utsträckte denna bittra syn till lifvet omkring mig. Men den grekiska mytologien, som jag gjorde bekantskap med i »Nösselt», blef det egentliga hemmet för min fantasi. Där fanns konturteckningar af antik skulptur och gemmer, där fanns långa ramsor ur Homeros och Ovidius, alltihop bet sig fast. När jag året efteråt började skolan, blef jag förtjust i en kamrat, därför att hans starka och bredaxlade kroppsbyggnad påminte mig om den farnesiske Herkules. Jag närmade mig honom, beredd att lägga armen om hans hals, och förtrodde honom orsaken till min sympati. Men det var en praktisk och manlig natur, och i vårdslöst förakt för mitt prat kastade han mig med hufvudet mot en kullersten, hvilket dels bibragte mig motvilja mot honom och hans prototyp, dels en misstanke, att man kanske borde behålla sin fantasivärld för sig själf, dels slutligen en stor kula i pannan. De båda