Sida:När vi började 1902.djvu/241

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197
EN SPARF I TRANEDANS.

sista resultaten voro dock öfvergående, ehuru olika snabbt.

De långa hexametrarna i boken, för resten knaggliga nog, efter hvad jag sedan sett, förstod jag icke att formellt njuta af, men rimmad vers tog mig på ett helt annat sätt. Jag minns ännu, hur jag vid slutet af »Sven Dufva» måste gå ut ensam i ett stort och tämligen kallt rum — det var på våren, och aftonrodnaden sken in — för att gråta de ljufva tårar, som tragisk skönhet ger. Hektors så mycket sorgligare öde tillät mig däremot att manligt behärska min känsla, emedan det var på orimmad vers. Men ger man sig in i barndomsminnen tar det aldrig något slut, och de intressera vanligen endast berättaren själf. Jag vill därför göra ett hopp från sexårsåldern öfver hela skoltiden, från mitt första tydliga intryck af, att diktens värld öppnades för mig, till den tidpunkt, då jag först fick tanken att själf stiga öfver tröskeln in i den.

Jag var sjutton år, och det var vår, april tänker jag, med mycket vacker, skiftande luft och lätt solsken. Vid den åldern är man ju gärna melankolisk i ensamheten, ifall man öfver hufvud har fröet till vemod hos sig, och mera ju ljusare och vackrare det är omkring en. Jag var så också den söndagsförmiddagen, där jag stod och stirrade ut genom fönstret på en bergshöjd med då ännu ett par väderkvarnar kvar och blå himmel bakom och knoppande träd och rinnande vårflöden utefter stenen.

Hvad jag rufvade och tänkte på, vet jag icke