och visste det väl icke heller då. Att världen var vacker att se på, men svår nog att lefva i på ett sätt, som tillfredsställde ens kraf, att framtiden var oviss, men all slags sorg och fulhet viss för alla. Framför allt pinan att icke känna mitt eget väsen, opröfvadt af all handling som det var, och skyggheten för att det också skulle desillusionera en gång med allt det andra. Kort sagdt, hela gossålderns förtidiga och skrämmande, men egentligen så djupa och sanna känsla af lifvets tyngd och allvar. Detta i ytterst osäkra och glidande drag, knappast mera bestämda än skuggorna efter de tunna och höga molnen i rymden.
Som jag stod där, var detta med ens något som fyllde mig med den lättaste och luftigaste glädje, i och med att jag greps af medvetandet, att det var innehållet i en dikt, hvars rytm klang för mig, att jag skulle skrifva den dikten och var poet, också jag.
Hvad som nyss varit min fattigdom, ovisshetens pina, längtandets vemod, det blef nu min rikedom, ty det var stoffet för denna och andra mycket vackrare dikter i sinom tid. Hurudant stoffet var, och hvad lifvet skulle bringa mig, det var en bisak, och ingenting annat betydde något, än hur det skulle formas till skönhet och hos andra väcka genklang af mitt eget känslolif.
Hvarför jag slösar så många ord på denna föga märkliga omständighet, är emedan jag tror, att den är typisk för uppvaknandet af en diktarlängtan. Händelserna därvid kunna vara rikare och bestämdare, den väckande stöten kan komma dramatiskt
