Sida:När vi började 1902.djvu/243

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
199
EN SPARF I TRANEDANS.

genom en förälskelse, en sorg eller något annat, men det inre förloppet torde oftast vara detsamma. Man upptäcker på en gång sig själf och världen och motsatsen emellan dem, man känner att de på något sätt måste förlikas, om icke i lif så i tanke. Utan tryck springer ingen källa fram.

I alla händelser var det mitt fall, och ingen har någonsin varit lyckligare än jag hela den vårdagen med min ofödda dikt fladdrande omkring mig, och jag vet icke hur vida och glimmande utsikter under oss båda.

Jag hade ingen brådska att skrifva ned poemet, och när jag gjorde så, fann jag, att det var vackrare förut. Färdigt blef det heller icke. Men hvad gjorde det, och hvad betydde dessa rader? Det viktiga var ju, att jag var poet, att jag kände det och visste det och hade hela lifvet för mig att göra bättre verser. De nu berörda äro för länge sedan brända, och det jag minns af dem är trots ofullkomligheten för godt att dra på munnen åt. De uttryckte på ett tämligen dunkelt, natursymboliskt sätt min panteistiska känsla att vara en del i allheten, mitt vemod och min misströstan, men, som sagdt, alltihop icke längre sorgligt alls bara därför, att det trampade, ehuru tungt nog, på trochéer.

Dagen därpå stod prosan färdig att gripa mig i ovanligt tråkig gestalt. Jag hade bestämt min lefnadsbana redan se’n ett år, tanklöst, som det oftast sker, och var nu studerande vid Tekniska Högskolan. Yrket var ju nyttigt och bra, läroverket också för sitt ändamål, men icke hade en nyfödd