lifvet tämligen envist nekade mig. Någon bestämd lifsåskådning och filosofi att knyta fast vid eller estetik att ordna intrycken efter fann jag icke där, det är icke engelsmännens starka sida, men kraftig kost för fantasien och energisk formningsförmåga. Den senare kunde ha verkat nedslående nog på en nybegynnare, som själf förmådde så litet, men ungdomen har i slika fall en viss förnöjsamhet, som sedan försvinner, den kan glädja sig åt grönskan hos hjärtbladen, lika enfaldigt ovala och små hos alla växter, hur olika de än sedan må blifva. Och när jag vintern efteråt började skrifva i sträck, mest en dikt hvar kväll, var själfva nöjet i produktionen så öfverväldigande, att det gaf glans äfven åt resultatet. Men det mörknade emellertid omkring mig, ungdomens kris tedde sig att bli mycket långvarig och därigenom svårare än vanligt.
Det var motsatsen mellan ett uppdrifvet fantasilif, mer och mer vant att äta på gulltallrik gudarnes kost, och hvardagen som bjöd på allt torrare ben. Det var också utvecklingens särskilda kynne, som inverkade äfven på mig i min ensamhet.
Det var åttiotalet, realismens period.
Där hade jag i en stark tidsströmning reaktionen mot just det litet vekliga och skygga, världsfrämmande lif som jag förde. I alla tider ha de tänkande vuxit upp med idealer och drömmar och haft sin strid att genomgå, när de märkt, hur olika världen var mot den bild, de format af den. Den har varit mer eller mindre genomgripande, lättare eller svårare, kanske mest beroende på, hur stor
